När jag pratar med andra om mina sjukdomar så får jag ofta frågan om min fru är stöttande.
Det är något jag får skryta om, jag är väldigt lyckligt lottad. Saga har stöttat mig från dag ett i mina sjukdomar. Hon har pushat mig till att ta tag i utredningar när jag redan gett upp. Innan vi träffades kämpade jag t.ex i 8 år för att få göra en
titthålsoperation. Jag blev nekad och ingen lyssnade på mig. När vi blev tillsammans förklarade jag situationen. Det hann gå för långt tyvärr. Jag fick sparken från ett jobb och orkade inte kämpa mer. Då kämpade Saga med mig och för mig. Jag
tvingades iväg till läkaren för ett sista försök och denna gång gick det. Jag fick en remiss och inom bara några veckor hade jag gjort operationen. När vi fick svaret började Saga gråta. Hon grät för att jag kämpat så länge och äntligen fått hjälp.
Jag grät inte då, jag visste att jag hade endometrios men inte hur grovt det var.
Dagarna efter bar hon i princip mig för jag hade så ont. Hon kramade mig när jag satt på toan och skrek av smärta. Hon la sig fan på golvet under mina fötter för att agera "bajspall" haha. Efter operationen så hade jag massa luft kvar i
tarmarna som gör svinont när det kommer ut. Hon fixade mat åt mig och var ledig med mig från sitt jobb.
Varje månad när jag har mens vet hon precis vad jag behöver. Hon bär mig om jag inte kan gå ( mina ben blir förlamade.), hon hämtar mediciner, fixar något att äta osv.
Gällande IBSen så har hon lärt sig allt jag inte tål, vilket är mycket. Hon läser alla innehållsförteckningar när vi handlar och blir gladare än mig när hon hittar något utan lök t.ex. Jag har ju i samband med denna sjukdom gått ner 13 kg. Från 58 till
45 kg på 6 månader. Hon hjälper mig med mellanmål så jag ska gå upp i vikt igen.
Saga bryr sig mer om min kropp än vad jag själv gör nästan. Hon ger inte upp när jag gjort det. All respekt till denna underbara människa.

Kommentera